moschner.blogg.se

Tänkte berätta lite om hur situationer i mitt liv som nu har förklarats av diagnosen.

Mitt första minne av smärtan var när jag gick på mellanstadiet och vi hade sprungit ”minimaran” på asfalt (4,2 km). Efter skoldagens slut var jag kvar lite längre, det tog tid att ta på sig kläder. Jag började gå hemåt. Jag kom över skolgården och 20 meter extra, men sen kände jag att jag var tvungen att sätta mig ned. Efter det kom jag inte upp, det gick inte att stå på fötterna. Jag kunde inte gå, jag fick krypa hem. Det konstiga var att jag såg inga personer på vägen den dagen. Eller om det kom någon person förbi så satte jag mig och slutade krypa, men det var ingen som stannade eller sa något. Jag kröp hem.., det är mitt första minne av smärtan.

Jag vet att jag använde min dockvagn(ihopfälld) som någon typ av rullstol hemma ibland när jag hade ont. Det var inte så att det kändes som smärta utan mer som att det går inte att gå nu, eller jag vill inte gå nu.

 Ett annat minne är när jag var på läger –tror det var scoutläger, men är inte säker. Det var en av de första gångerna när jag var borta själv. Vi hade gått långt och hjälpts åt att göra i ordning allt. Vi sov ute i vindskydd. Jag tror det var andra dagen som jag var helt slut och orkade inte mer. Jag orkade inte hänga med de andra (jag hade ont – men även här kan jag inte sätta ord på att det gjorde ont utan det var en obehagskänsla) Jag satt själv sen och grät och ledarna kom. Jag sa att jag längtade hem. Kommer inte ihåg vad som hände, antingen ringde de hem och mina föräldrar fick hämta mig eller så bet jag ihop och stannade kvar. Får höra med päronen någon gång hur det egentligen var.

 Ytterligare ett minne, några år senare är när vi sprang Lady Lunken i Linköping (5km på asfalt) nästan hela släkten var med som vanligt. I min släkt har träning och att deltaga i olika lopp varit viktigt. Så det var självklart att jag också sprang. Jag tog mig runt och in i mål, men när jag hade kommit i mål satte jag mig ned på gräsmattan och tårarna rann utför mina kinder, så ont hade jag. Det här är första minnet av att det verkligen gjorde ont – det var riktig smärta.Självklart torkade jag tårarna och tryckte i mig en banan innan alla i släkten hann se det...